Hej fina Ni.

Fredag!!! Härligt! *Ler* Tänkte publicera min lilla novell här för Er.....Enjoy!

En sommar vid havet

Rebecka var trött och sliten efter en lång och kall vinter. Hela hennes kropp skrek efter sol, värme och semester. Med trötta steg lämnade hon jobbet för att påbörja sin efterlängtade ledighet. Hon stängde dörren bakom sig och andades djupt in den ljumna sommarluften, blundade och kände en befriande känsla i både kropp och själ. Fyra veckor utan en massa krav och måsten! Hon log för sig själv och bestämde sig för att inte ägna jobbet en enda tanke under sina veckor av ledighet.

Hon hade inga planer alls, det enda hon visste var att hon bara måste komma i väg från stan. Hon var trött på den ständiga stressen, sena krogkvällar och det eviga jagandet. Hon var trött på sin fina, men allt för instängda, lägenhet mitt i stan. Hon ville långt bort från allt och bara få vara med sig själv. När hon vandrade hemåt funderade hon på vad som kunde locka. ”Vad som helst förutom det här”, tänkte hon medan människor runt omkring henne hade bråttom hemåt efter en lång vecka på jobbet.

Väl hemma slog hon på datorn och sökte på stugor för uthyrning. ”Fjällen? Nej, inga mygg att slåss med tack. Dalarna är i och för sig mysigt…”, tänkte hon. Och plötsligt fanns den bara där! Stugan hon hade sett framför sig i sina tankar. En liten röd stuga med vita knutar som låg alldeles vid havet, bara omringad av kantiga klippor. Hon hade hittat det hon sökte. Med darrande fingrar slog hon det angivna numret och en manlig röst svarade på en gång. Hon kunde knappt tro att det var sant! Stugan var ledig och hon slog till utan att ens höra vad den kostade. Hon bara visste att det var där hon skulle spendera sin sommar. Den kvällen somnade Rebecka med ett stort leende på läpparna och lät sig vaggas in i drömmar av brusande vågor och ljumma vindar.

Nästa dag satte hon sig i bilen för att påbörja sitt äventyr. Det var många timmars resa, men med bra musik på högsta volym som hon skrålade högt till så gick resan snabbt. Det tog ett tag att hitta rätt, hon trodde nästan att hon hade kört fel. Inte ett hus på flera kilometer och hon var precis på väg att vända när stugan i hennes drömmar plötsligt dök upp. Det var inte för inte hon kände en viss tveksamhet. Stugan låg verkligen helt avskilt. Det stod en bil parkerad framför stugan men hon såg ingen människa.

Med försiktiga steg gick hon ur bilen för att se sig omkring. Havet, klipporna och stugan gjorde henne totalt hänförd… så vackert! Hon kunde knappt tro att det var sant. Hon tog små glädjeskutt och dansade runt i något som mer liknade en indiandans. Hon var så uppe i sin glädje att hon inte hade lagt märke till mannen som kommit ut från huset och nu stod lutad mot väggen med ett stort leende på läpparna. När hon fick syn på honom harklade hon sig generat och gick fram för att hälsa. Helst hade hon velat springa och gömma sig efter sin galna lyckodans. Med blossande kinder sträckte hon fram handen.

– Rebecka, sa hon i samma stund som deras ögon möttes. Hon kände en stöt gå genom kroppen när han tog hennes hand i sin och tryckte den ömt. Hans gröna ögon borrade sig djupt in i hennes bruna och det kändes som att han såg rakt in i hennes hjärta och själ. Hon blev totalt överrumplad av stunden och kunde för sitt liv inte släppa hans blick. Efter vad som kändes som en evighet släppte de varandras händer och tittade förstulet bort.

– Hmm… hej Rebecka. Det var mig du pratade med i telefonen. Jag heter Alexander, sa han och log brett.

Rebecka la genast märke till hans charmiga smilgropar och log tillbaka. I huvudet bad hon till de högre makterna att håret och sminket inte såg allt för risigt ut efter den långa bilresan.

Efter en rundvandring i den enkla stugan var det dags för Alexander att lämna Rebecka ensam. Han skulle titta förbi dagen därpå och se att allt var okej när hon väl hade installerat sig. Rebecka följde hans bil med en lång blick när den försvann runt kröken. Hon pustade ut och sjönk ner på närmaste sten. ”Vad var det som hände?” tänkte hon i sitt stilla sinne. Hjärtat bultade fortfarande hårt medan tankarna for omkring. Hon hade aldrig varit med om att ett första möte påverkat henne så otroligt djupt. Hans sugande blick hade etsat sig fast i hennes inre och det var med pirrande rädsla hon redan kände en längtan till morgondagen. Hon försökte skaka av sig händelsen och få ordning på all sin packning men allt hon såg framför sig var denna man. Han hade startat en eld i henne som hon själv inte visste fanns.

Efter en natt av orolig sömn och heta drömmar vaknade Rebecka av solens strålar som letade sig in mellan persiennerna. Hon låg kvar ett tag, halvt kvar i drömmarnas land. Hon ville inte riktigt vakna till, utan klamrade sig fast vid känslan som natten hade gett henne. Med morgonrufsigt hår och endast trosor på sig klev hon ut i morgonens underbara strålar.
Hon vandrade långsamt ner mot havet och slogs än en gång av dess djup och skönhet. Hon sträckte upp armarna och lät den ljumna brisen omfamna hela henne med sin smekande vind. Snabbt var hon tillbaka till nattens drömmar och hon kunde riktigt känna Alexanders varsamma händer på sin kropp…. Rebecka kom snabbt tillbaka till verkligheten när hon hörde en bildörr slås igen bakom henne. Med förfäran vände hon sig om och såg att Alexander gick med bestämda steg mot henne. Hon tittade sig snabbt omkring för att hitta något att skyla sig med. Precis som att det, av en händelse, skulle ligga en handduk på klipporna…

När Alexander såg att hon stod där i vågornas brus, nästintill naken, såg hon ett leende hos honom som sa mer än tusen ord. Snabbt skylde hon sin kropp och sprang hon upp till stugan med ett generat ”kommer snart tillbaka”. Väl inne letade hon i full panik efter något att dra på sig, samtidigt som hon någonstans hoppades att han hade sett henne i all hennes kvinnlighet.

När Rebecka kom ut igen stod Alexander där och såg ut precis som mannen hon drömt om natten innan. Med sitt mörka hår i en ostyrig frisyr, sin hemlighetsfulla blick och endast iförd ett par badshorts som gav en glimt av hans manligaste. Lite smått generad gick Rebecka fram och bad om ursäkt för sin klädsel så där på morgonkvisten. Alexander såg road ut.

– Det är inte varje dag man ser en sådan vacker kvinna ta vara på vad naturen har att ge, svarade han.

Med en säkerhet som förvånade henne gick han närmare och viskade i hennes öra:

– Vad sägs om ett morgondopp tillsammans?

Hon tittade in i hans ögon och såg ett löfte om något mer. Helt plötsligt försvann hennes osäkerhet och rädsla. Rebecka gav efter efter för sin längtan och lät kläderna falla. Med en graciös kvinnlighet gled hon ner in vattnet och såg sig sakta om för att se Alexander stå på klippornas kant. Hans åtrå i blicken var som hämtad från en annan värld. Rebecka simmade sakta ut i havets skönhet och hörde bakom sig att han var på väg mot henne. Hon vände sig om i samma ögonblick som han försvann under vattnet för att simma upp alldeles framför henne.  Med händer som gjorda av sammet lät han fingrarna vandra långsamt upp längs hennes rygg, och hon rös av välbehag.
Hon kände hans ömma händer på sin kropp likt en främling som utforskade främmande mark. Helt naken i morgonens värmande strålar upplevde Rebecka en åtrå som spred sig i kroppen likt en storm på öppet hav. Hon föll in i Alexanders trygga famn och lät till slut dom sista murarna falla. Hans ömma händer slöt sig som bomull kring hennes hjärta och hon gav sig hän på ett sätt hon aldrig tidigare gjort.

Med varsam famn bar Alexander upp Rebecka ur vattnet, la ner henne på klipporna och viskade ömt hennes namn. Hon lät sig slukas in i hans ord och smekningar och fann sig själv vara i en värld fylld av löften och längtan. Det var som en explosion, en glimt av evigheten och en njutning hon inte trodde var möjlig. Med flämtande andetag viskade hon hans namn innan hon höll honom hårdare intill sig än hon gjort med någon annan människa. Närheten var överväldigande. Förvånad över sin totala hängivenhet tryckte hon honom ännu närmare sig och tillsammans blev dom ett.
Efter en stund av ett otroligt lugn tittade hon upp i hans ögon och möttes av en sådan känsla av frihet och lycka att hon häpnade. Verkligheten försvann och plötsligt fanns bara de två i den ljumma sommarmorgonen.

Överraskad av alla känslor som föll över Rebecka sansade hon sig och frågade om hon fick bjuda på en kopp kaffe. Fånigt, med tanke på att det var hans stuga...

Nakna steg de upp ur vattnet, som det självklaraste saken i världen, och gick upp mot stugan. ”För 24 timmar sedan kände vi inte varandra – och nu är det som att vi har varit tillsammans i en hel evighet”, hann Rebecka tänka. Allt var så självklart och enkelt, som att det bara fanns de två i denna magiska morgonstund. När hon mötte hans blick och såg att han tänkte detsamma, kände hon ett lugn sprida sig i hennes solvarma, tillfredsställda kropp. Ett leende letade sig fram på hennes mjuka läppar och hon kände sig så där åtråvärd som bara en kvinna kan göra av en man som är beredd att ge allt. Med förstulna blickar drack de sitt morgonkaffe. Deras ögonkast berättade en saga som sa mer än tusen ord.

Hastigt och lustigt reste sig Alexander upp och sa att han hade jobb som väntade. Rebecka tog skydd bakom sina murar och sa att hon förstod, och genast var han där och omfamnade henne. Det var som att han kunde läsa hennes tankar, och han sa att han skulle komma  tillbaka till kvällen. Tryggheten vilade i hans ord och hon lät honom gå.

Vad visste hon egentligen om den här helt fantastiska mannen som fått hela hennes världsbild i gungning? Egentligen ingenting, mer än att hon var beredd att ge sig hän totalt. Rebecka undrade om det var tillåtet att bara följa med i känslan det gav och tänka bort alla tveksamheter och frågor utan svar. När hon gick längs stranden tog hon ett beslut. Om det var någon gång hon skulle leva för dagen och känslan hon hade så var det just nu. Varför inte ta steget och hoppa? Med förhoppning om att hon landade mjukt…

Rebecka beslutade sig för att ägna sin första dag på semestern åt att bara vara. Hon packade en picknickkorg för att utforska omgivningen. Ganska snart upptäckte hon en klippa högt ovanför havet som var en fin plats att tillbringa sin första dag på. Solen stod högt på himlen och Rebecka bredde ut sin rutiga filt på de kantiga klipporna. Hon ville bara släppa alla tankar på sitt vardagliga liv och njuta av dagen som den var. Det senaste dygnet hade varit så omtumlande att hon hade svårt att slappna av, hon kunde inte få morgonens magiska händelse ur sitt huvud. Hon kom på sig själv att planera klädsel inför kvällen. Kanske den lilla svarta som avslöjade lagom mycket ben? Eller den rosa som framhävde hennes fortfarande unga bröst? Under dessa tankar sjönk Rebecka djupare in i drömmarnas värld med en förhoppning och längtan om kvällen.

Hon vaknade av små regndroppar. Förvirrad satte hon sig upp och undrade om allt hade varit en dröm. Hon kände fortfarande en längtan brinna i sin kropp och insåg att allt hon upplevt varit så på riktigt som det någonsin kunde bli. Trots det ohyggliga regnet sprang hon med ett leende på läpparna mot stugan. Hon struntade i de vassa stenarna som skar under hennes fötter och fortsatte trallande mot sin och Alexanders mötesplats.

När hon kom fram till stugan in sin genomblöta klädsel såg hon hans bil stå parkerad på infarten. Suget i magen ökade för varje steg hon tog och hennes längtan efter att få se honom brände som tusen eldar i hennes inre. I samma ögonblick som blixten lyste upp himlen som mest fick hon se honom stå där i all sin prakt – och hans armar öppnade sig för henne som den självklaraste saken i världen. Hon lät sig omfamnas av hans stora famn medan ovädret for längs himlen som en ilsken åskådare.

Alexander vaggade henne tryggt medan han långsamt klädde av Rebecka hennes blöta kläder. Han fortsatte att viska betryggande ord i hennes öra när hon lät sig svepas med i denna magiska kväll. Det var de två mot världens krafter, men inget av det spelade någon roll. Åtrån och längtan grep tag i luften hon andades. Hon lät sig än en gång svepas med i en dröm hon bara trodde fanns till för andra.

Dagarna blev till veckor och deras saga tillsammans fortsatte. Varje dag var ett äventyr och Rebecka tillät sig själv att bara följa med längs resans förunderliga gång. Hon var aldrig rädd utan lät sig följa med i hans underbara ord och handlingar. Hon hade aldrig känt sig mer som en kvinna än just då, åtråvärd och efterlängtad ända in i märgen... hans övertygande ord vaggade henne in i en trygghet som hon själv förvånades över att kunna känna.

Efter en ännu underbar dag och natt med Alexander vaknade Rebecka upp till en gråmulen dag i det lilla pittoreska sovrummet på övervåningen – men hon kände i hela kroppen att något var fel. Hon tittade in i de småblommiga tapeterna samtidigt som hon sträckte ut handen bredvid sig. Hon visste att han skulle vara borta redan innan hon kände det. Hela hans väsen var som bortblåst och kvar fanns bara en tom och kall sida av sängen. Som om han aldrig någonsin hade funnits, som om allt bara hade varit en dröm. Hon kände i sitt hjärta att han var borta för alltid. När hon vände sig om för att konstatera faktumet såg hon en slarvigt ihopvikt lapp ligga på kudden där hon var van att se sin älskades ansikte. Utan att ge sken av hur hon påverkades av det som hände inom henne läste Rebecka de sista skälvande orden Alexander hade att ge.

Rebecka lämnade stugan utan ett ord, utan en minsta synlig besvikelse som kunde avslöja henne. Hon förstod att det som hon hade varit med om den här sommaren är få förunnat, att få uppleva det som kallas kärlek vid första ögonkastet. Att få ge sig själv till en annan människa i sitt mest sårbara ögonblick är något hon kommer att ta med sig resten av sitt liv. Att ge av hela sig själv när man minst anar det och njuta av det. Den här upplevelsen var helt magisk och hon skulle alltid vårda minnet ömt.

När milen försvann bakom Rebecka, och hon närmade sig storstaden, kände hon ändå en stor tacksamhet över sin sommar med Alexander. Hon förstod hans val att gå tillbaka till det han en gång hade, men samtidigt kände hon en lättnad över att hon var kapabel att verkligen känna igen. Det här var en sommar hon sent skulle glömma och framförallt skulle hon ta med sig den i varje steg hon tar i livet. En visdom om att kärleken finns där för alla. Rebecka åkte vidare hemåt med ett leende på läpparna och en förhoppning hon inte hade haft när sommaren började. Det var nu livet började!

//Ulrika Carlsson